Twilight life

Ibland i meditation, så hamnar jag lätt någon annanstans.

Jag antar att det är min fantasi som tar över. Men sen så är ju alltid frågan vad fantasi egentligen är?

Det är alltid när jag går in i mer djupare meditation, där allt verkligen är ingenting, som dom dyker upp.

Det är som om dom dras upp ifrån det mörka ingenting, där jag egentligen aldrig är under vaket tillstånd.

I den senaste så sitter jag på en äng.

Gräset är högt, och solen värmer. Men dom gula grässtrån tillsammans med dom gröna, och vindens småkyliga bris, tyder på sensommar - början på höst.

På ängen framför mig leker barn, 6 - 7 stycken ungefär. Dom håller varandra i i händerna och dansar runt i ring. Deras långa klänningar fladdrar i vinden, och det är något väldigt gammalmodigt över dom.

Dom skrattar medans dom dansar, och försöker få ner varandra på marken genom att dansa snabbare och snabbare.

Jag skrattar med dom. Lyckan känns i hela kroppen.

Jag vänder ansiktet mot solen där jag sitter, friden och glädjen över att vara just här, där och då, är stor.

Jag vänder mig sedan mot väst, och ser havet sträcka ut sig över horisonten.

Havet som vi lever av.

Det är inte jag, fast ändå så är det det.

Mina drag är annorlunda, mitt hår är grått och långt. Huden är väderbiten och kroppen är frisk men sliten.

Jag vet att jag har levt ett bra, men hårt liv, och jag är tacksam över att få ha blivit så gammal som jag är.